torsdag 26 november 2009
Appresh
Ali Esbati skriver en som vanligt perfekt analys av fenomenet Newsmill i Aftonbladet kultur i dag. Jag hade kunnat brodera ut ämnet i all oändlighet, men jag nöjer mig med att konstatera att allt redan har blivit sagt här ovan. Tack. Och LÄS.
Grisuppfödning och hyckleri
Ytterligare en anmärkningsvärd historia är den här med de avstängda grisbönderna. Folk är rent kolossalt upprörda över hur de stackars små djuren har behandlats. Bönder ska ju vara upptagna med att traska omkring i ladugårdar och ge giftaskandidater försynta blickar under kepsen. Aldrig kunde man tänka sig att de behandlade sina djur illa. Nej, nu är det minsann slut med griskött på de svenska köksborden. Tills julen, i alla fall. Något måste ju få vara heligt.
Som vegan/vegetarian blir man ömsom självgod, ömsom deprimerad. Finns det någon köttätare som har missat att förhållandena i djurindustrin inte är de bästa? Om man nu blir så förfärad över att grisarna är ledsna - ja, men ät dem inte då. Tror ni att grisarna mår bra av att ni dödar dem? Tänk efter nu. Noga. Jag är inte rabiat, bara rationell.
Vad som emellertid är ganska påfallande är att ilskan inte verkar handla särskilt mycket om just grisarna, utan om ett långt mer populärt djur. Det folk i själva verket förfasar sig över är att det är bonden som har dragits i smutsen.
I och med yrkeskårens revival de senaste åren har han fått stå rousseansk nationalsymbol för det hela, det rena och det svenska. Han är godhjärtad och tålmodig. Bonden kanske inte kan prata med kvinnor, men han är ett med naturen. Inte en chans att han skulle skada en annan varelse för sin egen ekonomiska vinnings skull, ropar man förfärat framför Bonde söker fru och sätter hamburgaren i halsen.
Det är här man vill slå hela svenska folket i huvudet med en bok, vilken som helst, och ba MEN ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅHHHH!!!!!!
Men pja. Jag kastar ju bara gatsten genom skyltfönster, så varför ska man lyssna på mig. Dessutom äter jag upp djurens mat. Det har jag inte tänkt på, minsann! Hahahahahahaha!
Som vegan/vegetarian blir man ömsom självgod, ömsom deprimerad. Finns det någon köttätare som har missat att förhållandena i djurindustrin inte är de bästa? Om man nu blir så förfärad över att grisarna är ledsna - ja, men ät dem inte då. Tror ni att grisarna mår bra av att ni dödar dem? Tänk efter nu. Noga. Jag är inte rabiat, bara rationell.
Vad som emellertid är ganska påfallande är att ilskan inte verkar handla särskilt mycket om just grisarna, utan om ett långt mer populärt djur. Det folk i själva verket förfasar sig över är att det är bonden som har dragits i smutsen.
I och med yrkeskårens revival de senaste åren har han fått stå rousseansk nationalsymbol för det hela, det rena och det svenska. Han är godhjärtad och tålmodig. Bonden kanske inte kan prata med kvinnor, men han är ett med naturen. Inte en chans att han skulle skada en annan varelse för sin egen ekonomiska vinnings skull, ropar man förfärat framför Bonde söker fru och sätter hamburgaren i halsen.
Det är här man vill slå hela svenska folket i huvudet med en bok, vilken som helst, och ba MEN ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅHHHH!!!!!!
Men pja. Jag kastar ju bara gatsten genom skyltfönster, så varför ska man lyssna på mig. Dessutom äter jag upp djurens mat. Det har jag inte tänkt på, minsann! Hahahahahahaha!
Göran Hägglund vs. verkligheten
Göran Hägglund ska åka och träffa verklighetens folk. Möjligtvis inspirerad av en annan skön snubbe som hans parti har tagit ett visst signifikant intryck av ska han missionera landet runt och lyssna på vad de hederliga svenskarna har att säga.
Först ville jag utfärda en stående inbjudan till Göran Hägglund. Jag hade tänkt hälsa honom att han hemskt gärna får slå sig ned vid mitt köksbord för att lyssna på mina åsikter om Sverige i dag. Jag är ju i allra högsta grad både verklig och folk, åtminstone enligt de flesta kriterierna på KD:s hemsida. Jobb? Check. Semester? Check. Fredagsmys? Check. Så ska det låta? Not so check, men paragrafrytteri är så typiskt kultureliten.
Sedan frisknade jag till och insåg att det vore ganska... ja, hopplöst. Omöjligt, rent av. Inte bara för att Göran Hägglund som bekant debatterar som en typisk politiker, det vill säga genom att ständigt omformulera samma tes utan att svara på en enda direkt fråga, utan för att det inte finns någonstans för honom att ta vägen.
För det första kommer han inte ens att kunna ta sig till min port, eftersom den ligger på Södermalm och således inte är verklig. Och om han nu otroligt nog lyckades nå ända till mitt köksbord, ja, då måste han flytta undan en hel trave DN Kultur för att ha någonstans att vila sina välskräddade armbågar. Fast vad skulle det tjäna till, när han ändå inte skulle höra vad jag sade på grund av öronpropparna? Här hemma lyssnar jag nämligen på Velvet Underground, och sådana androgyna overkligheter kan näppeligen tolereras när Frälsaren gör entré.
Och när Göran Hägglund skulle möta all denna overklighet samtidigt skulle han direkt avfärda den sura unga kulturarbetaren som satt mitt emot honom. Och varför då? Jo, för hon hade ju dömt ut honom redan från början.
Den som är fri från synd skall kasta första stenen, var det någon som sade. Märkligt att just det budskapet gick Göran Hägglund förbi. Min dörr, till skillnad från den jag just sparkade in, är stängd.
Först ville jag utfärda en stående inbjudan till Göran Hägglund. Jag hade tänkt hälsa honom att han hemskt gärna får slå sig ned vid mitt köksbord för att lyssna på mina åsikter om Sverige i dag. Jag är ju i allra högsta grad både verklig och folk, åtminstone enligt de flesta kriterierna på KD:s hemsida. Jobb? Check. Semester? Check. Fredagsmys? Check. Så ska det låta? Not so check, men paragrafrytteri är så typiskt kultureliten.
Sedan frisknade jag till och insåg att det vore ganska... ja, hopplöst. Omöjligt, rent av. Inte bara för att Göran Hägglund som bekant debatterar som en typisk politiker, det vill säga genom att ständigt omformulera samma tes utan att svara på en enda direkt fråga, utan för att det inte finns någonstans för honom att ta vägen.
För det första kommer han inte ens att kunna ta sig till min port, eftersom den ligger på Södermalm och således inte är verklig. Och om han nu otroligt nog lyckades nå ända till mitt köksbord, ja, då måste han flytta undan en hel trave DN Kultur för att ha någonstans att vila sina välskräddade armbågar. Fast vad skulle det tjäna till, när han ändå inte skulle höra vad jag sade på grund av öronpropparna? Här hemma lyssnar jag nämligen på Velvet Underground, och sådana androgyna overkligheter kan näppeligen tolereras när Frälsaren gör entré.
Och när Göran Hägglund skulle möta all denna overklighet samtidigt skulle han direkt avfärda den sura unga kulturarbetaren som satt mitt emot honom. Och varför då? Jo, för hon hade ju dömt ut honom redan från början.
Den som är fri från synd skall kasta första stenen, var det någon som sade. Märkligt att just det budskapet gick Göran Hägglund förbi. Min dörr, till skillnad från den jag just sparkade in, är stängd.
tisdag 24 november 2009
Borgarklassens diskreta charm pt. II
BONUS: I detta nu lyssnar jag på Minor Threat. Ja, i Cadierbaren. Är detta första gången någonsin som Ian MacKayes skrik hörs på Grand Hôtel, även om det så må vara i hörlurar?
Ja, så måste det nästan vara.
Tanken hisnar.
Ja, så måste det nästan vara.
Tanken hisnar.
Borgarklassens diskreta charm
Som alla andra socialister från medelklassen har jag kommit till den punkt i livet där jag tvingas stå öga mot öga med min egen småborgerlighet. Jag har haft äldre vänner så länge att jag har sett det komma, och därför är jag långt ifrån överrumplad. För att göra processen så smärtfri som möjligt har jag alltså bestämt mig för att omfamna den.
Just nu sitter jag till exempel i Cadierbaren på Grand Hôtel. Under gnistrande kristallkronor och till levande pianomusik har jag intagit en utsökt frukost bestående av en kaffe (eftersom jag inte har råd med något annat), och nu tittar jag ut över Blasieholmskajen och insuper den stilla atmosfären av lyx. Mina kläder är ändamålsenligt eleganta, en romantisk klänning och en välskräddad överrock, och jag ser nästan precis ut som Bette Davis i Now, Voyager. Ett otränat öga hade sagt att jag ser ut som en tant, men jag vet bättre.
Innan jag nådde det här stadiet trodde jag att det handlade om en förskjutning av värderingar. Trots att jag alltid har varit ovanligt välartad var jag säker på att man automatiskt blev kapitalist, materialist och supersvenne så fort man började odla ett intresse för vin. Vad som emellertid har gått upp för mig under min resa mot småborgerligheten är att det förhåller sig precis tvärtom.
Att jag njuter av att sippa kaffe i Cadierbaren en förmiddag har ingenting att göra med vare sig Anders Björck eller Tomas Ledin. I själva verket rör det sig om precis samma drivkraft som fick mitt 14-åriga jag att beställa obskyra sjutumssinglar från andra sidan jordklotet, läsa Simone de Beauvoir och klippa sig som Mary Quant. Det rör sig om verklighetsflykt.
Indiepop är per definition en adolescent angelägenhet. Man hatar sina korkade klasskamrater, vill bort från sin tråkiga hemstad och drömmer om den känslige killen som har läst Kafka och kan alla Field Mice-texter utantill. Det enda sättet att fly är att förkovra sig i en alternativ kultur där man får skapa sig en egen värld, fri från förtryck och redskapsgymnastik.
Men åren går. Plötsligt ser allt annorlunda ut. Om du ens har klasskamrater har ni ungefär samma värderingar. Du bor inte längre i Borås. Du har hittat den känslige killen som kunde allt om litteratur och popmusik. Allt du drömde om som frustrerad tonåring är plötsligt ditt.
Och här gör du en skrämmande upptäckt: dina klasskamrater, feminister eller ej, är fortfarande tråkiga. Din nya stad är inskränkt och inavlad. Den känslige killen visade sig vara en självupptagen och manschauvinistisk gråtrunkare. Du är så fruktansvärt olycklig, och du kan inte ens sätta fingret på varför.
Det är här Cadierbaren kommer in. För om du ska fly, då måste du göra det uppåt. Du måste göra det till en verklighet som känns lika transparent och poetisk som din nuvarande en gång gjorde. Du sitter inte på Grand Hôtel för att du känner dig hemma, utan för att det är den enda plats där du får vara fri från allt vad just hemma heter. Det är inte dina värderingar som har förskjutits, det är dina villkor.
Det obehagliga med det här är att man logiskt sett är dömd att i framtiden att befinna sig i en situation där lyx och kristallglas har blivit vardag, men jag antar att det är då man tar sitt pick och pack och flyttar ut på landet. Indiepop handlar om längtan efter staden, men det är bara för att konst ur ett större perspektiv handlar om längtan efter lycka. Och om du är den sortens person som aldrig är nöjd, som avskyr allt statiskt och som alltid drömmer om förändring, då kanske du måste acceptera det och följa dina insikter. För vad som på ytan ser ut som liknöjdhet kanske inte alls är det.
Men du behöver egentligen inte oroa dig. Det är inte så hemskt som det ser ut. För vad som än händer så kommer du alltid att föredra Orange Juice framför Tomas Ledin.
Just nu sitter jag till exempel i Cadierbaren på Grand Hôtel. Under gnistrande kristallkronor och till levande pianomusik har jag intagit en utsökt frukost bestående av en kaffe (eftersom jag inte har råd med något annat), och nu tittar jag ut över Blasieholmskajen och insuper den stilla atmosfären av lyx. Mina kläder är ändamålsenligt eleganta, en romantisk klänning och en välskräddad överrock, och jag ser nästan precis ut som Bette Davis i Now, Voyager. Ett otränat öga hade sagt att jag ser ut som en tant, men jag vet bättre.
Innan jag nådde det här stadiet trodde jag att det handlade om en förskjutning av värderingar. Trots att jag alltid har varit ovanligt välartad var jag säker på att man automatiskt blev kapitalist, materialist och supersvenne så fort man började odla ett intresse för vin. Vad som emellertid har gått upp för mig under min resa mot småborgerligheten är att det förhåller sig precis tvärtom.
Att jag njuter av att sippa kaffe i Cadierbaren en förmiddag har ingenting att göra med vare sig Anders Björck eller Tomas Ledin. I själva verket rör det sig om precis samma drivkraft som fick mitt 14-åriga jag att beställa obskyra sjutumssinglar från andra sidan jordklotet, läsa Simone de Beauvoir och klippa sig som Mary Quant. Det rör sig om verklighetsflykt.
Indiepop är per definition en adolescent angelägenhet. Man hatar sina korkade klasskamrater, vill bort från sin tråkiga hemstad och drömmer om den känslige killen som har läst Kafka och kan alla Field Mice-texter utantill. Det enda sättet att fly är att förkovra sig i en alternativ kultur där man får skapa sig en egen värld, fri från förtryck och redskapsgymnastik.
Men åren går. Plötsligt ser allt annorlunda ut. Om du ens har klasskamrater har ni ungefär samma värderingar. Du bor inte längre i Borås. Du har hittat den känslige killen som kunde allt om litteratur och popmusik. Allt du drömde om som frustrerad tonåring är plötsligt ditt.
Och här gör du en skrämmande upptäckt: dina klasskamrater, feminister eller ej, är fortfarande tråkiga. Din nya stad är inskränkt och inavlad. Den känslige killen visade sig vara en självupptagen och manschauvinistisk gråtrunkare. Du är så fruktansvärt olycklig, och du kan inte ens sätta fingret på varför.
Det är här Cadierbaren kommer in. För om du ska fly, då måste du göra det uppåt. Du måste göra det till en verklighet som känns lika transparent och poetisk som din nuvarande en gång gjorde. Du sitter inte på Grand Hôtel för att du känner dig hemma, utan för att det är den enda plats där du får vara fri från allt vad just hemma heter. Det är inte dina värderingar som har förskjutits, det är dina villkor.
Det obehagliga med det här är att man logiskt sett är dömd att i framtiden att befinna sig i en situation där lyx och kristallglas har blivit vardag, men jag antar att det är då man tar sitt pick och pack och flyttar ut på landet. Indiepop handlar om längtan efter staden, men det är bara för att konst ur ett större perspektiv handlar om längtan efter lycka. Och om du är den sortens person som aldrig är nöjd, som avskyr allt statiskt och som alltid drömmer om förändring, då kanske du måste acceptera det och följa dina insikter. För vad som på ytan ser ut som liknöjdhet kanske inte alls är det.
Men du behöver egentligen inte oroa dig. Det är inte så hemskt som det ser ut. För vad som än händer så kommer du alltid att föredra Orange Juice framför Tomas Ledin.
söndag 22 november 2009
Existentiell kris pt. X
Det kanske inte märks, men jag försöker verkligen hålla huvudet uppe och ha en romantisk syn på saker och ting. Man ska försöka vara optimistisk, tycker jag. Sedan ska man helst förklä det i nattsvart cynism - det har ju aldrig direkt kommit humor ur mindfulness - men man får inte gå omkring och tro att alla människor är onda.
Nej, jag gillar konst så mycket att jag är tvungen att älska människan, och därför försöker jag faktiskt ha hopp. Troligtvis är det därför jag går i terapi och knaprar antidepp, men nu var det inte det saken gällde. Fokus, Rebecka, fokus.
Hur som helst så ska jag be att få tala om för er att det inte är särskilt lätt att vara optimistisk om man råkar vara läskunnig, och det fick jag erfara senast i dag. Det här kan nämligen vara det sorgligaste jag har läst i år. Några okända vandaler har förstört den pepparkaksstad bestående av 650 hus bakade av barn i Bergen. Kallblodigt, hänsynslöst och förmodligen till följd av okänd mängd alkohol har de helt sonika trampat ner den.
Varken Josef Fritzl, Hagamannen eller Anders Eklund lyckades göra mig särskilt upprörd. Det rörde sig ändå om djupt störda individer vars moraliska kompass var uppfuckad redan från början. Hemskt, men så ofattbart och gissningsvis till följd av så mycket personligt bagage att jag inte riktigt kunde förmå mig att greppa det.
Men det här. DET HÄR!
Åh, om den här sortens opoetiska människor bara visste hur deras chans att bli hjältar i en roman plötsligt försvann för all framtid, om de bara visste hur Tony Montana och Don Corleone och Dick och Perry hade spottat på dem och deras världsbild! Om de bara hade den minsta aning om hur vedervärdigt de beter sig, om de bara hade läst lite fler böcker, åh, då! Om de bara visste!
Jag vet inte vad som hjälper sådana här människor. Kanske är det obligatorisk läsning av Graham Greene, kanske är det nackskott. Jag har ingen aning, och det gör mig verkligen förtvivlad.
Och ändå, ändå hoppas man. Det är banne mig fint, det. Eller dumt. Fan vet jag egentligen.
/Banal
Nej, jag gillar konst så mycket att jag är tvungen att älska människan, och därför försöker jag faktiskt ha hopp. Troligtvis är det därför jag går i terapi och knaprar antidepp, men nu var det inte det saken gällde. Fokus, Rebecka, fokus.
Hur som helst så ska jag be att få tala om för er att det inte är särskilt lätt att vara optimistisk om man råkar vara läskunnig, och det fick jag erfara senast i dag. Det här kan nämligen vara det sorgligaste jag har läst i år. Några okända vandaler har förstört den pepparkaksstad bestående av 650 hus bakade av barn i Bergen. Kallblodigt, hänsynslöst och förmodligen till följd av okänd mängd alkohol har de helt sonika trampat ner den.
Varken Josef Fritzl, Hagamannen eller Anders Eklund lyckades göra mig särskilt upprörd. Det rörde sig ändå om djupt störda individer vars moraliska kompass var uppfuckad redan från början. Hemskt, men så ofattbart och gissningsvis till följd av så mycket personligt bagage att jag inte riktigt kunde förmå mig att greppa det.
Men det här. DET HÄR!
Åh, om den här sortens opoetiska människor bara visste hur deras chans att bli hjältar i en roman plötsligt försvann för all framtid, om de bara visste hur Tony Montana och Don Corleone och Dick och Perry hade spottat på dem och deras världsbild! Om de bara hade den minsta aning om hur vedervärdigt de beter sig, om de bara hade läst lite fler böcker, åh, då! Om de bara visste!
Jag vet inte vad som hjälper sådana här människor. Kanske är det obligatorisk läsning av Graham Greene, kanske är det nackskott. Jag har ingen aning, och det gör mig verkligen förtvivlad.
Och ändå, ändå hoppas man. Det är banne mig fint, det. Eller dumt. Fan vet jag egentligen.
/Banal
lördag 21 november 2009
Bakfylla 2.0
Jag kan meddela att det fungerade så bra att en alkis började prata med mig på tunnelbanan i förmiddags. "Skönt att träffa en likasinnad", sade han.
fredag 20 november 2009
Lyxproblem och cynism
Det här är egentligen så pass fundamentalt rövfött och motbjudande att man egentligen borde tiga ihjäl det, men jag kan inte hålla mig. Bloggerskan Mogi, hon med orden, har alltså värvats av Aftonbladet för det fruktansvärt omänskliga ändamålet att leva på a-kassa i två veckor. "Jag är ju van vid att kunna spendera betydligt mer pengar, så jag tror att det kommer att bli tufft, men jag gillar utmaningar", säger hon.
Om man är lagd åt det hållet kan man kanske tolka Aftonbladets fattigkampanj som ett utslag av medmänsklighet. Man vill uppmärksamma befolkningen på den ökade arbetslösheten och på att det inte är så himla lätt att ha det knapert i ett samhälle där du konsumerar dig till ett existensberättigande.
Och vad ska man göra för att belysa det här, då? Ska man ta tempen på det politiska klimatet för att se hur klasskillnaderna har uppstått? Ska man intervjua långtidsarbetslösa för att få en inblick i hur vardagen ser ut längre ner i den sociala näringskedjan? Det brukar ju vara ungefär så journalistiskt arbete går till.
Dock inte på Aftonbladet. Här kan inget serveras utan glamour och sugande dramatik. Det finns för få mediatränade bidragstagare för att det ska gå att servera de kräsmagade lyckliga idioterna som vill förfasas över en tillvaro utan märkesväskor. Enter överexponerad, 20-årig modebloggerska, och the race is fucking on.
Vad Aftonbladets fattigkampanj gör är inte att rikta uppmärksamheten mot ett samhällsproblem. Det är att förminska fattigdom till ett litet aber som hindrar folk från att shoppa, ett fullt naturligt steg i ett samhälle där man ska skärpa sig och skaffa ett jobb i stället för att gnälla, och det äcklar mig från djupet av mitt innersta.
Mogi kan aldrig förstå vad det är att vara fattig. Hon är inte ens intresserad. Det enda hon bryr sig om är att hennes lön går till ytterligare ett par skor, på samma sätt som Aftonbladet bara bryr sig om att intäkterna ökar. Att det är de verkligt fattiga som betalar för sensationsjournalistiken struntar man i. Det säljer ju.
Infoga vad som helst som kan få Jan Helin att stämma mig för förtal. Nu ska jag bli så jävla full att jag glömmer bort att vi lever i ett medieklimat som styrs av cyniska gamar.
Om man är lagd åt det hållet kan man kanske tolka Aftonbladets fattigkampanj som ett utslag av medmänsklighet. Man vill uppmärksamma befolkningen på den ökade arbetslösheten och på att det inte är så himla lätt att ha det knapert i ett samhälle där du konsumerar dig till ett existensberättigande.
Och vad ska man göra för att belysa det här, då? Ska man ta tempen på det politiska klimatet för att se hur klasskillnaderna har uppstått? Ska man intervjua långtidsarbetslösa för att få en inblick i hur vardagen ser ut längre ner i den sociala näringskedjan? Det brukar ju vara ungefär så journalistiskt arbete går till.
Dock inte på Aftonbladet. Här kan inget serveras utan glamour och sugande dramatik. Det finns för få mediatränade bidragstagare för att det ska gå att servera de kräsmagade lyckliga idioterna som vill förfasas över en tillvaro utan märkesväskor. Enter överexponerad, 20-årig modebloggerska, och the race is fucking on.
Vad Aftonbladets fattigkampanj gör är inte att rikta uppmärksamheten mot ett samhällsproblem. Det är att förminska fattigdom till ett litet aber som hindrar folk från att shoppa, ett fullt naturligt steg i ett samhälle där man ska skärpa sig och skaffa ett jobb i stället för att gnälla, och det äcklar mig från djupet av mitt innersta.
Mogi kan aldrig förstå vad det är att vara fattig. Hon är inte ens intresserad. Det enda hon bryr sig om är att hennes lön går till ytterligare ett par skor, på samma sätt som Aftonbladet bara bryr sig om att intäkterna ökar. Att det är de verkligt fattiga som betalar för sensationsjournalistiken struntar man i. Det säljer ju.
Infoga vad som helst som kan få Jan Helin att stämma mig för förtal. Nu ska jag bli så jävla full att jag glömmer bort att vi lever i ett medieklimat som styrs av cyniska gamar.
onsdag 18 november 2009
Autumn Sweater
Jag gillar hösten. Mest för att den omöjliggör många saker jag inte gillar, som publik nakenhet, festivaler, strandtennis och stora gäng av småländska (alltid småländska) trallpunkare som sitter i Tantolunden och kastar hackysacks och dricker Koskenkorva ur PET-flaskor.
Men hösten är inte bara passivt bra, nej då. Den har många fördelar i sig också. Strandvägen med sin brandgula allé känns som en Söderberg-miljö, komplett med taskigt väder och damer med små hundar, och på Mynttorget kan man köpa kaffe av rödkindade skolelever med dufflar och tumvantar. På Ritorno sitter grupper av högstadietjejer och dricker vaniljte, och på biblioteket är alla lite extra glada över att den enda årstiden som berättigar till stugsittande äntligen är här.
Jag kryper upp i fåtöljen med täcke och en kopp te och tittar på deppiga brittiska filmer medan regnet slår mot fönsterrutan, och jag tänker att hösten faktiskt gör mig till den människoälskare jag önskar att jag alltid var. Tack, hösten, för att du gör mig till en bättre person.
Men hösten är inte bara passivt bra, nej då. Den har många fördelar i sig också. Strandvägen med sin brandgula allé känns som en Söderberg-miljö, komplett med taskigt väder och damer med små hundar, och på Mynttorget kan man köpa kaffe av rödkindade skolelever med dufflar och tumvantar. På Ritorno sitter grupper av högstadietjejer och dricker vaniljte, och på biblioteket är alla lite extra glada över att den enda årstiden som berättigar till stugsittande äntligen är här.
Jag kryper upp i fåtöljen med täcke och en kopp te och tittar på deppiga brittiska filmer medan regnet slår mot fönsterrutan, och jag tänker att hösten faktiskt gör mig till den människoälskare jag önskar att jag alltid var. Tack, hösten, för att du gör mig till en bättre person.
tisdag 17 november 2009
Insikt
I dag väcktes jag av att Verkligheten nöp tag i mitt öra, slet upp mig ur sängen, höll upp mig framför spegeln och ba "GET A GRIP, ungjävel. Var inte så förbannat nere hela tiden! Och om du ändå är det, tänk på att du är 18 bast. Du är tonåring! Det hör till! Ni ska vara arga och uttråkade och besvikna, men det får man ta! Fan vad kass du är som deppar bara för att det är meningen att du ska må dåligt!".
Så nu sitter jag här och mår fortfarande dåligt. Funderar på att gå i kloster. Eller bli seriemördare. Då jävlar, hörni. Då hade det åtminstone hänt något.
Så nu sitter jag här och mår fortfarande dåligt. Funderar på att gå i kloster. Eller bli seriemördare. Då jävlar, hörni. Då hade det åtminstone hänt något.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
